Cykelturen till busshållplatsen var ovanligt bekväm. Det blåste bara lite i dalen, där det blåser även om det är vindstilla. Nu är det så vårvackert att man kan gråta.

Redan före valet ville de styrande politikerna i Barn- och Utbildningsnämnden lägga ner ett antal skolor i Världens Ände. På det sättet skulle man spara pengar och lärarnas kompetensutbyte skulle räddas. Det var framförallt på landet som det var aktuellt med nedläggning. Skolorna i Ankdammen skulle klara sig. Människorna i marginalen skulle bli ännu mer i marginalen. Efter valet blev det nytt styre. Den nu borgerliga alliansen, hade inga planer på att ändra den redan utstakade vägen och det kommer att bli skolnedläggningar nu också. Två skolor ska läggas ned redan fr.o.m hösten 2007, det har varit bestämt sedan länge.

 Medborgarna i marginalen har debatterat och demonstrerat för att behålla de nedläggningshotade skolorna. Skolan är symbolen för liv i en socknen. Sedan kommer affären. När skolan och affären är borta är allt hopp ute. Lokalblaskornas insändarsidor har varit fulla med insändare de senaste månaderna som pläderar för små skolor på landet  och att spara på dom är en kortsiktig lösning.

I dagens lokalblaska läser jag om skolgårdarna på de små nedläggningshotade skolorna. Där har de naturen som lekplats. Där kan barnen bygga kojor i skog, klättra i berget och krypa in i grottor. Skolgårdar där barnen kan laga mat över öppen eld. De kan bygga egna land med stenar och kottar och leka fritt. Nu kommer de att få flytta till större skolor i tätorter med skolgårdar med betydligt torftigare lekmiljö. Hur värderar man barnens upplevelser av att få ha en skolmiljö som i sig självt utmanar till spännande raster? Vad kostar det i pengar?  Nämndpolitikerna borde se det som en investering i humankapitalet i Världens Ände.

Idag tas det beslut om vilka skolor som får vara kvar och vilka som ska läggas ned.

Skit också.

Jag har suttit och redigerat bilder. Jag var ju festfotograf på 50-årskalas härförledes. Nu är det hög tid att festföremålet ska få sina kort. Men flera bilder blev inte bra redigerade. Jag måste göra om dem. Här har jag suttit hela kvällen och jobbat, så ögonen blöder, till ingen nytta. Otack är väldens lön. Det konstiga är att det bildredigeringsprogram jag använder, ger sämst resultat när jag öppnar de färdigredigerade bilderna  i ett bildvisningsprogram av samma fabrikat som redigeringsprogrammet.  Programmen är gjorda för det företag som har ett litet äpple som sitt signum. Hur kan nu detta vara möjligt eftersom äpple-grejorna alltid är bäst i alla väder? Livet är verkligen fullt av gåtor.

I min trädgård har gullvivorna slagit ut medan jag varit borta. Och vildtulpanerna. Ja, det är alltså inga botaniska tulpaner som jag planterat utan vilda, otämjda tulpaner som växer här. Och sprider sig. Surkörsbärsträdet, som också är vilt från början, blommar utanför sovrumsfönstret. Kanske Gud menar allvar med att det ska vara vår i allfall?

Intenssiva dagar i ett annat land med syrener och kastanjeblom och teater och umgänge med andra människor tar ut sin rätt. Trött var ordet.

Nu är jag hemma i Världens Ände och Byn igen. Klas, katten alltså, verkade bli glad för det. Han rullade sig på marken och spann.

Idag har jag varit och fikat på Ragnar Dahlbergs café med Lady Black. Ragnar var inte hemma. Det hade jag hoppats på. I den här staden blommade syrenerna och kastanjerna. Det är inte rättvist.

Nu åker jag till en annan stad och tittar på Lady Black när hon dansar.

Solen skiner. Frukträden blommar. Idag ska det bli varmt

Jag hann med att även gå på Arbetets Museum och se några fotoutställningar. Det blev inte bara teater idag. Först en liten söt utställning om små människor. Små barn på ett Montessori dagis. Det var väldigt välordnat där, såg man på fotona. Väldigt pedagogiskt och rart. Fina färgbilder som hade gjort sig bättre i svartvitt.

Sedan en elevutställning från Gammleby KY-utbildning i fotografi. Vart tog känslan och det levande vägen? Plötsligt blevd det kallt och kyligt. Tekninskt och okänsligt. Alla bilder hade teknisk mycket hög kvalitet och försökte säga något viktigt och meningsfullt. De hade ett budskap. Men berörde dom? Jo, en riktigt äcklig bild som visade en färgbild i mörka, starka färger, uppförstorad, av hud med en gammal utfluten tatuering och en annan som  där man ser någon klippa sig själv i fingret och liksom klyver fingret. Riktigt äckligt. Det berörde. Men gick man därifrån med något som man kunde ta med sig som något värdefullt, något tankeväckande eller upprörande? Bara äckel.

Annars är det ljusa, lätt överexponerade, vita bilder i kvadradiskt format som gäller. Eller också fotograferade installationer med eller utan människor.

I källaren på museet hittade jag en utställning med ädre dokumentärfotografier. Nu kom jag i allfall hem. Jag vill inte påstå att att allt var bättre förr, men jag upplever att de svartvita dokumentära bilderna berättar en berättelse som intresserar mig. Därför berörs jag. Här fanns Kerstin Bernhards underbara bilder om bröd. Tore Johnsson och Georg Oddner. Fotograferna från Fotograficentrums tid; Jens S Jenssen, Anders Petersen, Jean Hermansson, Lars Johansson och Yngve Baum för att nämna några. Men den fotograf som betyder allra mest för mig och som har berättade den allra intressantaste berättelsen för mig är Sune Jonsson. Det var en alldeles säskild glädje att få titta noga på hans orginalfoton. Tänk att jag hittade några här på utställningen!

Två olika epoker. Två olika sjangers. Idag är det mycket konstfotografi. Inget fel i det, men fotografit har möjligheten att berätta en berättelse. Då måste den göra det. Det dokumentära fotografiet kan berätta den berättelsen och den kan göras gränsöverskridande och intresant.