Cykelturen till busshållplatsen var ovanligt bekväm. Det blåste bara lite i dalen, där det blåser även om det är vindstilla. Nu är det så vårvackert att man kan gråta.

Redan före valet ville de styrande politikerna i Barn- och Utbildningsnämnden lägga ner ett antal skolor i Världens Ände. På det sättet skulle man spara pengar och lärarnas kompetensutbyte skulle räddas. Det var framförallt på landet som det var aktuellt med nedläggning. Skolorna i Ankdammen skulle klara sig. Människorna i marginalen skulle bli ännu mer i marginalen. Efter valet blev det nytt styre. Den nu borgerliga alliansen, hade inga planer på att ändra den redan utstakade vägen och det kommer att bli skolnedläggningar nu också. Två skolor ska läggas ned redan fr.o.m hösten 2007, det har varit bestämt sedan länge.

 Medborgarna i marginalen har debatterat och demonstrerat för att behålla de nedläggningshotade skolorna. Skolan är symbolen för liv i en socknen. Sedan kommer affären. När skolan och affären är borta är allt hopp ute. Lokalblaskornas insändarsidor har varit fulla med insändare de senaste månaderna som pläderar för små skolor på landet  och att spara på dom är en kortsiktig lösning.

I dagens lokalblaska läser jag om skolgårdarna på de små nedläggningshotade skolorna. Där har de naturen som lekplats. Där kan barnen bygga kojor i skog, klättra i berget och krypa in i grottor. Skolgårdar där barnen kan laga mat över öppen eld. De kan bygga egna land med stenar och kottar och leka fritt. Nu kommer de att få flytta till större skolor i tätorter med skolgårdar med betydligt torftigare lekmiljö. Hur värderar man barnens upplevelser av att få ha en skolmiljö som i sig självt utmanar till spännande raster? Vad kostar det i pengar?  Nämndpolitikerna borde se det som en investering i humankapitalet i Världens Ände.

Idag tas det beslut om vilka skolor som får vara kvar och vilka som ska läggas ned.