Kampen är inte över än.

Alltså med Airportkortet. Jag har pratat med min vän Tidningsmannen. Än finns det saker att prova, innan den definitiva domen faller för Airportkortet.

Eftersom regnet öste ner och många gick hem från festen i hamnen gick vi in på Krogen, som öppnat sina portar. Där var det varmt och torrt och brasan sprakade.

Förra året försökte jag förgäves få  lite te istället för det kaffe som ingick i den meny som serverades på sockenfesten. Jag lyckades då få tag i ungefär 3/4 dl halvkallt vatten. Det  gick inte att utvinna något rikare te smak från påsen i det vattnet. I år gick det bättre. Jag lyckades få tag i 2 dl halvkallt vatten. Kaffebryggaren gick sönder i år igen. De som drack kaffe i mitt sällskap hade precis samma problem som förra året. Jag lyckades alltså betydligt bättre än de.

Vinet var lika dyrt som vanligt. Jag nöjde mig med ett glas till maten. Eftersom jag gärna avstår  att dricka kallt rödvin utomhus, beställde jag in ett glas vitt. Det höll sig kallt hela middagen. Det var bara det att jag skulle tagit reda på att det serverades barbequebuffé. Heta revbensspjäll och barbequesås med vitt vin rekommenderar jag inte. Alternativet hade varit rökta räkor och inlagd strömning till vitt eller rött.

Medan vi torkade upp vid brasan på Krogen, pratade jag med min vän Animatören. Han har min MacG4 i sin vård för att hjälpa mig med att leta efter felet med mitt nätverkskort. Datorkvinnan och tillika Bondfrun trodde att Airportkortet gick sönder för att batteriet dog när datorn var på. Själv är jag inte hundra på det. Inte för att en del påstår att Macar inte kan gå sönder utan för att batterier måste kunna dö när datorn är på utan att hårdvaror kraschar. Logik. Nu har jag lämnat den till Animatören som försöker lista något.

- Du har nog bränt Airportkortet, sa Animatören, jag förstår inte vad som är fel.

- Skit också, sa jag, ett  begärligt och begagnat Airportkort för 400 spänn, som jag hann använda i tjugo minuter åt pipan!

Så var den kvällen förstörd.

- Nu går jag hem och dricker vin, sa jag när klockan var 22.30

- Varför beställer du inte här? sa den Avflyttade Sockenbon På Besök

Animatören skrattade

- Det är billigare hemma, sa han

- Speciellt när man just bränt ett attraktivt, billigt Airportkort, sa jag, och gick hem och bröt Makens försök till att utveckla social fobi.

Där drack vi lagom tempererat rödvin.

Det var många sockenbor som jag aldrig sett på Sockenfesten.

Ja, jag såg ju sockenbor som bor här och sockenbor som är skrivna någon annanstans än i socknen också, förståss.

Och som ett pittoreskt inslag kan ju vi sockenbor alltid ställa upp för de sockenbor som vi  sockenbor aldrig har sett förut. Alltså de sockenbor som är ännu mer tillfälliga, än de sockenbor som inte är skrivna här.

Alla sorters sockenbor är välkomna på sockenfesten. Så måste det vara. Självklart!

I matkön till barbequebuffén hörde jag följande av en ung sockenbo som jag aldrig sett:

- Det här måste vara årets höjdpunkt här!

Jag vände mig om och sa:

- Närå, 50-årskalasen är också höjdpunkter och dom har vi året runt. Sendan har vi en sockenfest till i augusti.

Den unge sockenbon mumlade lite surt om något till mig och vände sig till en äldre man och sa:

- ........det borde väl du veta som är född här, morfar.

Morfar såg lite förvirrad och helt oförstående ut.

Morfar var väl i 75- årsålder och när han föddes fanns det ingen Krog i hamnen och sockenfesterna liknade nog inte den här sockenfesten, om det ens fanns någon slags sockenfest. Den här sockenfesten har bara pågått i tre år. Där gjorde ju jag bort mig när jag försökte vara ett pittoreskt inslag i folklivet.

- Jomen det är väl klart, sa jag, och avslutade konversationen.

Morfar var för mig en dittills okänd äldre sockenbo. Möjligen en tillfällig med rötterna i Byn. Inte ovanligt om man säger så. Det brukar alltid komma någon 80-åring då och då om somrarna, och berätta att de bott i vårt hus när dom var små eller är födda där. Sedan inte satt sin fot i Byn.

När alla sockenbor, som inte är skrivna i socken kommer till Byn, men inte bor här, presenterar man sig gärna med att de har bott här sedan 1965 eller 1973 eller något sådant. De är mer locals än vi locals själva är.

-Konstigt att vi inte setts, händer det att jag sagt någon gång, innan jag har begripit att de bott här en månad om året sedan 1965 i en annan del av socknen.

Det är viktigt att vara sockenbo och ha en tillhörighet och inte vara en turist. Det finns någon slags åtråvärd tillhörighetssträvan. Önskan att vara en local är så stark att man presenterar sig som en local när man är här. Inte som sommargäst. Inte som turist. Möjligen som vinterfastlänning. Det finns klasskillnader. Har man en anfader som är född här, så har man också en inträdesbiljett till att inte vara en turist i mängden.

Det är sannerligen ett intressant fenomen som bottnar i att söka tillhörighet, ursprunglighet, urskiljning eller rent av vara förmer. Ja vad vet jag?

Svenska människor skyr inte dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder. Det vet väl alla. Krogen i hamnen kunde ju inte hysa hela Sockenfesten under tak. Trots att det regnat av och till under dagen dukades det till långbord på kajkanten av de djärva arrangörerna. Pensionärerna, som alltid är ute i god tid, bänkade sig på de bästa och mest regnskyddade platserna, redan 45 minuter innan festen började. Dottern och jag var också ute i ovanligt god tid. Men det berodde mest på att Maken ropade på oss att han såg att det var mängder med folk som gick ner mot hamnen och att nu fick vi allt skynda oss om vi skulle få någon sitt plats. Det var förmodligen pensionärerna han såg. Han satt vid datorn för att jag hade surfat in på YouTube och sökt på Velvet Underground åt honom. Själv tror jag att han ville bli av med oss så han fick vara i fred och utveckla sin sociala fobi.Jag märkte redan tidigt vart det skull barka hän. Redan innan alla hade fått sin mat. Men att uttala ordet regndroppe på en svensk sommarfest är inte särskillt clever. Nu var det så att fler än jag märkte detta. En del gick hem t.ex Andra satt kvar och drack vin åt barbecuebuffet och låtsades som det regnade så att säga. Bland annat jag och mitt sällskap. Det var tur att jag hade på mig min svindyra designkappa av microfiber från Världens Ände som står emot både regn och vind. Huva har den också.