Gårdagskvällens talare i Ankdammens stora spektakel var socialministern Göran Hägglund. Han är den enda av Alliansens partiledare som kommer att närvara på Cirkusen i år. Stadsminister Reinfeldt och den rappa näringsministern föredrar att semestra med familjen. Kanske ett bättre val, om man säger så.

Nåväl.

I manegen talade socialministern om psykiatrin och rättvisan. Den psykiatriska vården måste ses över och det ska bli lättare att kunna tvångsvårda psykiskt sjuka som inte förmår se sitt eget bästa. Han menar också att psykiatrin fungerar väldigt olika på olika platser i landet. Det används olika metoder utan en allmän överblick om behandlingsmetodernas effekt. Så kan det inte få vara. Han menar att vården inte får präglas av enskilda personers privata tyckanden.

Så långt gott och väl. Nedmonteringen av den psykiatriska vården har pågått länge nu. Från början var det kanske en god tanke. De som arbetade inom psykiatrin åkte till Italien på studiebesök i början på 80-talet och såg på hur man stängde de stora institutionella psykiatriska sjukhusen. De intagna och sjuka inkluderades i samhället där. Så fint skulle det bli i Sverige också.  Man talade om terapeutiska samhällen. Men så bidde det inte i Sverige. Här monterade man ner och hoppades att resten skulle fixa sig självt. Resultatet blev psykiskt sjuka människor som ställdes utanför samhället eller valde att ställa sig själva utanför, tog livet av sig, tog droger eller slog ihjäl andra. En totalt inhuman situation. Inte vet jag om det blir bättre med ökade möjligheter till tvångsvård, men det finns mycket att göra idag ,både inom den slutna och den öppna psykiatriska vården. Det kan Göran Hägglund ha rätt i.

Han kan också ha rätt i att det finns grupper i vårt land som halkat efter i välfärden. Enligt finansdepartementets fördelningspolitiska analyser är ensamstående kvinnor med barn och äldre ensamstående kvinnor de som halkat efter mest mellan 1995 och 2005. Nu menar förståss socialministern att det är sossarnas fel. Själv har jag en känsla av att det inte spelar någon större roll om det har varit sosse- eller högerregering i landet. Dessa grupper har varit på efterkälken hela tiden. De lågavlönade kvinnorna har alltid varit i marginalen i samhället. Det har nog inte med partipolitiken att göra, det är snarare en genusfråga. Eller en gubbfråga i politiken.

Ja, socialministern vill i allfall ha rättvisa åt dessa svaga grupper. Hans eget parti kd tänker till och med dra till med att driva frågan om att de sämst ställda pensionärerna ska ha lite mer pengar och dit hör just gruppen kvinnor över 80.

Jag vill återigen påminna om att allt är en fråga om pengar, när det kommer till kritan. Frågan är om de som styr över kassakistan är villiga att släppa till. Psykiskt sjuka och kvinnor i marginalen är ju inte precis de produktiva grupper som ger sjufallt tillbaka.

Det måste få kosta, som andra sa igår på seminariet om LSS.

Ingen som regelbundet läser denna blogg har väl kunna undgå min klagan över de egendomligheter som ibland infinner sig i samband med mitt modems försök att ta sig ut i cyberrymden. Till min hjälp har jag då Klas, teknikern alltså. Då måste jag ringa honom för att han ska starta om eländet från sin apparatur. Sist jag var utestängd från yttervärlden var Klas inte där. Han hade åkt med frun till BB. Häromdagen såg jag i tidningen att Klas och frun hade fått en liten flicka.