I morse dog regissören Ingmar Bergman, 89 år gammal, i sitt hem på Fårö. 

I Sverige har man väl då och då fnyst åt Bergman, som har gjort fisintellektuella filmer om överklassens patetiska ångest. Men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar Sjunde inseglet, Sommarnattens leende, Viskningar och rop, Persona, Scener ur ett äktenskap och Fanny och Alexander.

Ingmar drevs av sina demoner och sin dödsångest och hade antagligen inte kunnat göra några filmer om han inte hade haft den drivkraften.

På äldre dagar försonades han med döden. I allfall sa han det i den öppenhjärtliga intervju han gav i tv för några år sedan. Då trädde han fram och visade sitt hemliga hem och sin hemliga strand för hela svenska folket. Han gjorde sig inte bara känd för sin överklassångest och sina kvinnor, utan även för sin skygghet. Eller kanske var det blygsel.

För övrigt uppskattade jag Ingmars val av kraftuttryck. Fan och jävla är bra ord när man vill förstärka språket. Bergman gjorde sig även känd för att slå en och annan kritiker på käften. Det är få, som inte bara tänker, utan även går till handling.

Dessutom vill jag påstå att denne man förstod hur kvinnor tänker. Han lär ha sagt att själv var hälften man och hälften kvinna. Inte många i hans generation, eller ens i alla generationerna efter, har liknande vågade insikter. Det är utmanande.

Det regnar i Världens Ände.

Det är väl inte särskilt originellt.

Klas, katten alltså, sover senildement som han är.

Somliga har uppmärksammat att bloggen fått nya kläder.

Sommaren har övergått till sensommar. Den frilandssådda tagetesen blommar i Örtagården. Inte min, men Fiskarens. De är rätt oranga, kan man säga. För de som är färgblinda är de nog ganska neutrala. Andra tar på sig solglasögonen.