Dom persiska mammorna och jag har rivit mycket lök.

Ja, det stod jag och tänkte på nyss, när jag rev några gula lökar på rivjärnets finaste sida.

När Dottern var liten vägrade hon att äta lök.

Då rev jag löken.

Då stoppade hon ner köttbullarna i gapet, utan att tveka.

Så det var inte löksmaken det kom ann på.

Jag fintade henne genom att säga att jag fiiin-hackade löken.

Det gick också bra.

Sedan fiiin-hackade jag lök resten av hela hennes barndom.

De persiska mammorna river lök när de lagar mat.

Jag har märkt att det gör de turkiska och de libanesiska mammorna också.

Antagligen gråter de samtidigt.

Jag lagar persisk mat i kväll.

Den bästa måltid jag någonsin ätit, lagades av en persisk mamma.

Jag kan fortfarande drömma om det fantastiska saffransris med berberis hon bjöd oss på.

Det var en överdådig måltid.

Den persiska mamman var en gång bibliotekarie på universitetsbiblioteket i Teheran. På den matematiska institutionen. Här i Sverige dög hennes akademiska utbildning inte ens för att låna ut deckare och kärleksromaner på ett stadsbibliotek.

Hon fick praktisera i en bokhandel.

Bokhandeln struntade i att betala henne någon lön.

Ägarna till bokhandeln fick bidrag från Arbetsförmedlingen för att de tog emot en praktikant.

Den persiska mamman flyttade till Sverige för att hennes man hade sagt något olämpligt.

Jag undrar om hur många persiska mammor som har gråtit när de rivit gula lökar på rivjärnets finaste sida.