Sören fortsatte att träna på att klättra upp och ner ur träden.

Maken har varit och hämtat fet och fin jord från den snälla Bonden, till våra nya planteringar som grävdes fram ur de gamla förra helgen.

I går snyggrävde jag och forslade bort ett antal skottkärror sten och jord och kokor från de nya planteringarna. 

I allfall från den minsta.

Mer orkade jag inte.

Matjordslagret är inte tjockt. 2 dm ungefär. Sedan blir det bara en massa små och stora tätt sammanpackade stenar.

Det är hårt att vara trädgårdsmästare i Världens Ände.

I dag fortsatte jag med den större.

Maken sorterade jorden och körde ut den i planteringarna.

8 skottkärror på 2 timmar.

Så lång tid tog det att sortera och sålla jorden.

Maken fick tennisarmbåge.

Jag hade ont i axeln och ena armen av grävningen i går.

Minst 25 till 30 skottkärror till med jord i den minsta planteringen.

Hur lång tid skulle det ta?

Håller kropparna?

Är vi riktigt kloka?

Idag har Sören övat sig på att klättra upp och ned från trän.

Etanol. Jag har tänkt mycket på etanol.

Tänk vilken strålande idé att göra etanol på spannmålsöverkottet i världen i stället för att bränna upp det.

Speciellt då stora delar av världen svälter.

Det finns delar av världen där det inte längre går att odla spannmål, därför att det inte längre regnar. Människorna som bor där har varken mat eller vatten.

Tänk vilken strålande idé att ett av världens rikaste land gör etanol av sin majs och att man hugger ner regnskogen i Brasilen för att odla sockerrör för att göra etanol av den. i Malaysia bränner man ner regnskogen för att snabbt få den brukbar igen för att kunna odla oljepalmer. Restprodukter från palmoljeframställning används till att göra etanol av.

Tänk hur begåvat det är att bränna ner stora arealer regnskog för att man ska kunna producera mer miljövänligt bränsle, som ska användas någon annanstans i världen och på det sättet öka luftföroreningarna genom stora mängder partiklar från brandrök.

Var det inte så att vi har sagt att man inte kan hugga ner mer regnskog? På verkar inte detta klimatet på jorden? Är det rent av därför stora delar av jorden har brist på vatten?

Det bär mig emot att man gör drivmedel av mat när människor svälter på jorden. Det bär mig också emot att man gör drivmedel som ska minska koldioxidutsläppen här hos oss i de rika länderna, men som är en miljökatastrof i de fattiga.  Etanolframställning är inte energisnål. Det går åt mycket energi för att framställa etanol. De människor som arbetar med att producera råvaran har inte anständiga löner, de är utsatta genom ett konventionellt jordbruk med gifter och har inte alltid  andra rättigheter som att tillåtas att organiseras sig fackligt.

I vårt land är etanolframställningen mycket blygsam. Här görs försök. En och annan etanolfabrik har byggts och planeras byggas. Det är riskprojekt. Det är dyrt att framställa etanol även i Sverige. Här planerar vi använda cellulosa eller möjligen de sockerbetor som Danisco inte vill ha längre, när dom lagt ner sockerproduktionen här i Sverige och i Världens Ände.

Vi är fortfarande långt borta från att producera vår egen etanol.

Kommer vi någonsin att kunna försörja oss själva med vad skogen ger i form av avverkningsrester eller kanske energiskog? Eller kommer vi alltid att bli beroende av att också importera etanol? 

Nej, vi kan inte heller fortsätta att tro att oljan aldrig tar slut.

Men etanol är inte lösningen.

Vi hamnar i en återvändsgränd med etanolen.

Hur ska vi lösa det här?

Ja, eller katt i träd.

Det är en smaksak.

Jag visste det redan i förväg.

Sören skulle bli en sådan där katt som jag skulle få stå och locka ner från tallarna runt huset.

Nu har han varit där.

Ja, inte i en tall, men väl i ett obeskuret gammalt äppelträd i skogskanten.

Det är ganska högt.

Jag ägnade en timme åt att försöka locka ner honom.

-Sööören, ropade jag, kom då kisse. Duktig kisse.

Han var på god väg flera gånger, men eftersom han blev rädd vid det första försöket att gå nedåt, vågade han inte göra det hela vägen till mig.

Istället klättrade han uppåt.

Eller åt sidorna.

Det liksom blev en slags tankeupphakning på honom.

Så fort han var på väg ned, så klättrade han ut på en sidogren när han nästan var framme vid mig.

Vad kan man begära av en korkad kattunge i 2-månadersåldern?

- Det hade varit bättre om du tagit en tall istället, sa jag, då hade du inte haft några sidogrenar att klättra ut på istället för att klättra rakt ner. Då hade du inte haft något val.

Jag gav upp och hämtade en stege.

Det tog ytterligare en halvtimme innan jag lyckades få ett grepp om nackskinnet på honom.

Då stod jag på tå på de översta pinnarna på stegen.

Sedan skulle jag trassla mig ur trädet.

Sören pep ogillande och försökte hålla sig fast i trädet.

När vi kom ner på marken igen bar jag in honom.

En liten stund tyckte han inte riktigt om mig längre.

Jag har varit med om det här förr.

Katter i träd.

En av Sörens föregångare satt i tallarna ofta.Jag stod neranför och lockade.

Nu återstår att se om Sören kommer på hur man gör när man klättrar ner ur träd. Jag tänker inte klättra upp i en tall och hämta honom.

För att förtydliga mig lite kan jag berätta att hackkorv äts inte bara i Värmland utan också i andra delar av Sverige.

Sörmland t.ex

Hackkorv är en korv gjord på inälvor, lök, kryddor och korngryn.

Inte helt olik pölsa, alltså.

Den avnjuts bäst stekt i något sönderfallande skivor med potatis och rödbetor eller kall i skivor på knäckebröd.

Enligt min mening, alltså

Jag har ju bott i de svenska utmarkerna förut.

I de dalsländska gränstrakterna. Inte bara nära Norge utan nära Värmland.

Maken och jag bodde i Karlstad under några år när han gick på Lärarhögskolan.

Dottern bodde ett år i Arvika.

Jag har en gång i tiden fått smak på hackkorv.

Jusst nu skulle jag kunna göra vad som helst för en hackkorv.

Det ringde på dörren.

Singoallas yngsta storebror stod därutanför

- Har den äran på namnsdagen Sören, sa han, och stack fram en liten skinnboll med någon slags kula som skramlade inuti.

- Singoalla gillade sådana när han var liten, förklarade han.

Sören blev som galen. Han bollade och jonglerade med skinnbollen. Bar den i munnen. Höll i gång  med den i en timme.

Jag hade lovat Sören att han skulle få gå ut på riktigt i går.

Efter skinnbollen blev det en riktig utevistelse. Sören rusade runt bland buskarna och i hålen efter söndagens grävning med bobcat, som en skållad råtta. Ja, eller katt.

Fullständigt bindgalen.

Jag sopade lite på gångarna. Det hade blivit ganska lerigt där.

Sören gick på tvären och anföll sopborsten. Svansen var som en flaskborste. Pälsen på ryggen stod rakt upp.

Ja, han var verkligen underhållande.

Upp i gasen, skulle man kunna säga.

När jag, Singoallas yngste lillebror och Sören sedan kom in igen var Sören lite oförstående att hemmet fanns kvar.

Han såg onekligen lite överraskad ut.

Men så såg han skinnbollen och så drog han i gång igen.

Efter en stund sa Singoallas yngste lillebror till mig:

- Jag tror det har hänt något väldigt tråkigt.

- Vaddå, svarade jag med hjärtat i halsgropen. Jag såg framför mig att Sören hade gjort illa sig när han var ute, att han hade svimmat och låg medvetslös eller något sådant därute i köket.

- Jo, jag tror att han slutat vara gosig, för han vill inte sitta i mitt knä och spinna längre, sa Singoallas yngste lillebror med mycket allvarlig röst.

Jag hoppas jag övertygade den lille kattälskaren att det är svårt att få den gulligaste knäkatt att sitta i knät efter en eftermiddag med en skinnboll och utevistelse för första gången på en och samma dag, när han fortfarande jagar runt som ett torrt skinn efter ett par timmar.

När Singoallas yngste lillebror gått föll Sören direkt i sömn som en drucken i mitt knä. Han spann också