Doris Lessing får Nobelpriset i litteratur.

Det var glädjande.

Mina favoritböcker är

Rufus: berättelsen om en okuvlig katt

och

Det femte barnet

Härom kvällen när jag kom med bussen från vattengympan hade jag sällskap med grannpojken hem. Vi kom med en av två bussturer per dag, som går genom Byn. Skulle det gå fler, behövde jag inte ägna mig åt att ständigt cykla sex kilometer i motvin i tid och otid.

- Vilken linje går du på gymnasiet nu då? frågade jag.

Han går ju första året på gymnasiet i Ankdammen och bor ju egentligen inte i grannhuset hos mamma och pappa längre, utan var mera hemma på besök, liksom.

- Estetisk linje, svarade han.

-Jaha, och vad vill du bli då? underförstått när du blir stor, fortsatte jag.

-Tatuerare, svarade grannpojken

-Så bra, då kan du tatuera Dottern, sa jag. Som han inte redan visste att hon har flera tatueringar.

- Det är meningen det, sa han, underförstått att jag måste vara konstig eftersom han har beundrat Dotterns piercing och palestinasjal ända sedan lågstadiet.

Så här långt i samtalet har Singoalla hört våra röster och kommer i full galopp mot oss och viftar på svansen. Grannpojken har hela tiden släpat på en tung ryggsäck. Vi böjer oss ned för att klappa den rara katten.

-Klonk, klonk, säger det i ryggsäcken.

Singoalla, som är en ovanligt feg katt springer förståss iväg när han hör ljudet.

- Vad har du egentligen där? frågar jag.

- Hantlar med fyra tio-kilosvikter, säger grannpojken.

Restaurang Brinken i Ankdammen har hållt mig vid liv i två dagar nu.

Igår kväll Ärtsoppa med fläsk och Pannkaka med sylt.

Idag Janssons Frestelse.

Den konstgjorda elden i den konstgjorda eldstaden börjar se lite urblekt ut, men det går antagligen inte att köpa en ny sådan konstgjord eld längre, så man får stå ut med att eldsflammorna och glöden runt de rejäla vedpinnarna inte längre är röda utan citrongula.

Hon med gummistövlarna var inte där idag, men hennes bord var reserverat.

Nejdå, jag har inte tröttnat på att skriva i min blogg.

Jag har bara varit lite upptagen.

Två dagar har jag varit i Ankdammen.

Hem sent på kvällen.

Hem sent på eftermiddagen.

Om jag inte förut var trött, så är jag det nu.

Nu blåser det ordentligt i världens Ände igen.

Första höststormen.

Eller var det kulingvarning?

Lilla Snabben mitt på dagen var inställd.

För höga vågor.

Nu börjas det igen.

I Ankdammens kommersiella centrum,

utanför det medeltida världsarvet,

har nya gatuunderhållare anlänt.

De liknar misstänkt mycket dragspelarna som brukar stå i gången mellan T-centralen och och Centralen i Huvudstaden. Samma täckjacka med luvan uppfälld och åtdragen. Mössan nedtryckt i pannan. Ett helt gäng. Fyra stycken. Dragspel, melodika och tamburin. I två dagar har de sorgsna drag spelstonerna ljudit över den avlånga gågatan som ska föreställa torg.

Är de här på höstsemester?

Har de tröttnat på publiken däröver?

Söker de sig nya vägar?

Ryssar?

Burlgarer?

Tetjener?

Romer?

De spelar lika suveränt som vanligt.

När släpper dom cd:n?