Det ringde på dörren.

Singoallas yngsta storebror stod därutanför

- Har den äran på namnsdagen Sören, sa han, och stack fram en liten skinnboll med någon slags kula som skramlade inuti.

- Singoalla gillade sådana när han var liten, förklarade han.

Sören blev som galen. Han bollade och jonglerade med skinnbollen. Bar den i munnen. Höll i gång  med den i en timme.

Jag hade lovat Sören att han skulle få gå ut på riktigt i går.

Efter skinnbollen blev det en riktig utevistelse. Sören rusade runt bland buskarna och i hålen efter söndagens grävning med bobcat, som en skållad råtta. Ja, eller katt.

Fullständigt bindgalen.

Jag sopade lite på gångarna. Det hade blivit ganska lerigt där.

Sören gick på tvären och anföll sopborsten. Svansen var som en flaskborste. Pälsen på ryggen stod rakt upp.

Ja, han var verkligen underhållande.

Upp i gasen, skulle man kunna säga.

När jag, Singoallas yngste lillebror och Sören sedan kom in igen var Sören lite oförstående att hemmet fanns kvar.

Han såg onekligen lite överraskad ut.

Men så såg han skinnbollen och så drog han i gång igen.

Efter en stund sa Singoallas yngste lillebror till mig:

- Jag tror det har hänt något väldigt tråkigt.

- Vaddå, svarade jag med hjärtat i halsgropen. Jag såg framför mig att Sören hade gjort illa sig när han var ute, att han hade svimmat och låg medvetslös eller något sådant därute i köket.

- Jo, jag tror att han slutat vara gosig, för han vill inte sitta i mitt knä och spinna längre, sa Singoallas yngste lillebror med mycket allvarlig röst.

Jag hoppas jag övertygade den lille kattälskaren att det är svårt att få den gulligaste knäkatt att sitta i knät efter en eftermiddag med en skinnboll och utevistelse för första gången på en och samma dag, när han fortfarande jagar runt som ett torrt skinn efter ett par timmar.

När Singoallas yngste lillebror gått föll Sören direkt i sömn som en drucken i mitt knä. Han spann också