Vårda din inre ekorre, står det idag i lokaltidningen i Världens Ände. Det är tidningens måndagskolumnist författaren Anna Jansson, som inte tror på det där med att man ska ha kontakt med sitt inre barn. Hon tror inte att det finns något barn.Hon tror att det finns en ekorre.I den nordiska mytologin fanns det en ekorre som hette Ratatosk och bodde i Livsträdet Yggdrasil. I toppen på Yggdrasil bodde en örn som hade en falk mellan ögonen och längst ner i trädet bodde en drake. Örnen var den som hade stod för visionerna. Draken låg längst ner vid trädet och gnagde på rötterna. De här två talade inte med varandra. Så ekorrens uppgift var att sköta kommunikationen mellan draken och örnen. Ekorren sprang som en skottspole upp och ner i livsträdet. Om man nu liknar Ygdrasil vid en människa och örnen i toppen är tanken, överblicken och draken står för känslan, kontakten med verkligheten, det jordnära, så spelar ju ekorren en nyckelroll för kontakten mellan tanke och känsla. Ja, vad vill nu Anna Janson säga med detta då? Jominsann. Hon menar att istället för att lyfta fram det inre barnet inom oss ska vi ha koll på vår inre ekorre så den inte hamnar i ekorrhjulet: Ekorren behöver örnen som som ser perspektivet på tillvaron, men den behöver också ha kontakt med sina känslor och sitt jädrar anamma nere vid rötterna för att klara samla nötter till den kommande fimbulavintern.Så låt oss nu vårda våra ekorrar! Jag skulle tro att utan att ekorrarna kutar runt som skållade troll, skulle vi stå oss slätt!

Jag har lyckats med det omöjliga, nämligen lurat hit en hantverkare. Närmare bestämt en elektriker. Ibland har jag undrat om alla hantverkare här i Världens Ändes utkanter, har något emot mig, men jag har förstått att jag inte är ensam. Att dom inte kommer när man ber dom, alltså. Släktingarna på bondgården är luttrade. De byggde om i ladugården för sex år sedan och elledningarna hänger fortfarande i balsnören. De har gett upp. Bonden själv funderar på att starta en förening för arga kunder till hantverkare som inte kommer. En påtryckarförening alltså. Men nu är jag glad och nöjd, efter några veckors ringande och frågande när elektikern kommer. Bl.a behöver nu inte belysningen hänga och slänga i lös sladd över diskbänken längre och Värmebaronen, som ska träda in vid -7 grader och ta vid efter värmepumpen, gå på halv effekt längre. Det är vi tacksamma för. Ända tills notan kommer.

Det är väl ingen som har stödröstat på Mac?

En tant har gått ur tiden. Författarinnan Marianne Fredriksson dog i sitt hem igår. Det är sorgligt. Många har läst och älskat alla hennes böcker. Hon började sin författarbana ganska sent i livet, efter att ha startat en hel hoper månadsmagasin, som Allt i Hemmet, Vi Föräldrar och Allt om Mat under ett helt liv som journalist. Själv kanske jag inte har haft Marianne Fredriksson som favoritförfattarinna, men jag uppskattade flera av hennes romaner. Speciellt Anna Hanna och Johanna som jag blev tvungen att sträckläsa. Tillsammans med sin dotter Ann skrev hon även en riktigt bra och begriplig bok om grupp relationsprocesser, De elva sammansvurnaNu får vi vara glada att Marianne har lämnat alla dessa böcker efter sig till oss att läsa