Glöm inte bort att titta i Fotodagboken ibland.

Jag laddar upp nya bilder fortlöpande.

Socialstyrelsen har inte lyckats med att utarbeta riktlinjer till landets läkare för sjukskrivning för psykiatriska diagnoser som depression och ångest, utmattningssyndrom, utmattningsdepression och liknande, tills i december som utlovats. Jag läser om det i nätupplagan av sista numret av Läkartidningen

De lärde tvistar om utbrändhetssyndrom och utmattningsdepressioner verkligen är något att vara sjukskriven för. Det gäller även för vanlig hederlig depression. Från början ansågs dessa tillstånd inte kräva någon sjukskrivning alls, möjligen mycket kort sådan, i såfall. Vem minns inte socialministern som i våras sa att hon minsann hade varit utbränd och gått hem och vilat sig i tre dagar och sedan hade utbrändheten gått över?

Detta ledde till upprörda känslor och högljudd debatt.

Med all rätta.

I en annan artikel citeras, med anledning av detta, psykiatern Jörgen Herlofson, som menade  att Socialstyrelsen vill »torgföra en antihumanistisk ideologi«. Han påstod att huvudskälet bakom de föreslagna riktlinjerna var att »sjukskrivningarna för den här typen av ohälsa kostar samhället för mycket«. I stället borde Socialstyrelsen uppmärksamma problematiken med att »rehabiliterande vårdverksamheter befinner sig på vårdens skuggsida med låg status och inadekvat ekonomi«. Det enda många personer med stressrelaterad ohälsa har fått är sjukskrivning, och nu skulle de inte ens få det, menade han.

Det var psykiatrikern Åsa Kadowaki, som arbetar utifrån kognitiv beteendeterapi och tillämpad beteendeanalys, och som var en av de som ingick i Socialstyrelsens projektgrupp, som förde fram åsikten att detta var "curling-sjukvård". Den ledde inte till någon förbättring för de som sade sig vara sjuka. Hon menar bl.a att patienten bara söker bekräftelse genom sjukskrivning. Svensk sjukvård har de senaste decennierna har präglats av »tycka synd om, kompensera och ta över« på bekostnad av »optimal medicinsk diagnostik och terapi« och till skada för patienten.

Nu går istället arbetet med sjukskrivningskriterierna in en ny fas med en "second opinion"  av bl.a professor emeritus i psykiatri, Marie Åsberg. Hon står för en annan uppfattning. I en tidigare artikel i Läkartidningen säger hon att att de som drabbats av utmattningssyndrom behöver varken morot eller piska.

– Många känner sig väldigt hotade av att inte få vara sjukskrivna. Det handlar inte om att de inte vill vara friska. Det handlar om att de inte har hittat vägen tillbaka. De flesta har försökt och försökt. De har sömnstörningar, minnesstörningar och koncentrationsstörningar.

Att som Åsa Kadowaki säger »konfrontera problemet i det sammanhang där det uppstått« kan vara rätt, men det är inte möjligt för alla, menar Marie Åsberg. Hon är tveksam till om kognitiv behandling är det rätta för dem.

– Det finns ingen »quick fix« för de patienterna. De har nästan undantagslöst redan prövat allt, inklusive någon form av samtalsterapi.

Här går åsikterna ordentligt isär.

KBT är ordet på modet idag.

Det tillämpas på allt.

När det gäller behandlingsmetoder tycks det bara vara en sak i taget som gäller. För inte så länge sedan diskuterades t.ex KBT kontra psykoanalys, där psykoanalysen dömdes ut helt, som gammalmodigt och föga resulterande.

För just resultatinriktningen är signifikant för KBT.

Snabba resultat.

Det är så vi vill ha det i samhället idag.

Allt  går med fart.

Kvick behovstillfredställelse.

Allt ska gå snabbt och smärtfritt.

Ge ett strålande resultat på direkten.

Ungefär som bantningsmetoder.

Vad är rätt och vad är fel?

Att läka tar tid.

Det begreppet ingår inte så vidare värst i KBT.

Men visst finns det belägg för att man kan ha användning och nytta av KBT.

I allfall det strukturerade förhållningssättet.

För en inte alltför avlägsen tid sedan ansågs sjukdomar som fibromyalgi vara en av besvärliga tanter påhittad sjukdom . Idag har den fått mer status och erkännande som en ganska svår, besvärlig och långvarig sjukdom. I de nya sjukskrivningskriterierna är man till och med mycket restriktiv med att sätta exakta tidsangivelser, när det gäller de som är sjuka i fibromyalgi. Man uttalar att det är ett lidande och att läkaren ska vara empatisk.

Är det så att utmattningstillstånd har blivit vår tids fibromyalgi, som en slaskdiagnos där inte man inte behöver tro att det verkligen rör sig om egentlig sjukdom? Det skulle vara intressant om man kunde sia i framtiden och få veta om 2020-talets Socialstyrelse talar om utmattningssyndrom med samma respekt och status som sjukdom som de idag gör med fibromyalgi? 

Tack och lov för det, skulle jag vilja säga.

Men i ett perspektiv är de som har utmattningssyndrom i samma båt som fibromyalgikerna var (och förhoppningsvis inte är).

Låt oss hoppas, så länge, att den nya arbetsgruppen kan komma fram till ett realistisk bild av hur det är att bli sjuk i utmattningssyndrom och som dessutom stämmer överens med det som Socialstyrelsen själva har godkänt i form av diagnoskriterier för tillståndet.

Och att vanlig hederlig depression också ska anses vara sjukskrivningsberättigat. För det går inte heller över på tre dagar.