I den här staden känner jag inte en kotte. Trodde jag alltså. Men på Myrorna träffade jag en bekant. Det var en f.d arbetskamrat till R som återvänt hit. I stället för att shoppa hamnade jag vid hans köksbord i ett flera timmar långt samtal om värdegrunden i våra professionella liv. Vi har båda sett hur omsorgerna om människor med utvecklingsstörning har förändrats under vårt snart 30-åriga yrkesliv. Denna omsorg har idag reducerats till ingenting. När vi inte längre finns i yrkeslivet, kommer det inte att finnas männsikor som kan berätta de utvecklingsstörda männsiskornas historia. Kommer någon längre att veta att man gjorde mänskliga medicinska experiment på utvecklingsstörda personer på specialsjukhusen en gång i tiden? Man kan tro att det var för mycket länge sedan, men icke, det var i vår moderna efterkrigstid. Kommer man att veta att det funnits specialsjukhus överhuvudtaget? Kommer okunskapen om och uppfattningen att människor med utvecklngsstörning inte skulle ha samma förmåga att känna smärta på samma sätt som andra och därför inte behöver bedövning vid tandläkarbesök åter få fäste? Det sas mig i början på 80-talet. Skrämmande nyligen, faktiskt. Vem ska berätta det, när de människor som ska tillgodose dessa personers hela livs behov, inte har fått någon kunskap om utvecklingsstörning? Både jag och R:s gamle arbetskamrat tillhör den sista generationen som har en riktig yrkesutbildning om utvecklingsstörning, där fokus låg på kunskap om utvecklingsstörning och männsikans normala kognitiva och mentala utveckling. Idag saknas denna utbildning. De praktikanter från vårdutbildningar som jag möter idag, vet sällan något om utvecklingsstörning. Jag får mycket grundläggande och ibland oerhört konstiga frågor, som borde ha tillgodosetts i en utbildning, som ska ge kunskap om hur man vårdar mänsikor. Utbildningarna är urvattnade och utarmade. Arbetsgivarna tycks heller inte intressera sig för kvalitet i de omsorger som man är satta att lagligt utföra. Innehållet räknas inte. Allt har reducerats till att sno ihop personal som minimalt täcker schemat. Kunnigighet, erfarenhet, värdighet och en etitisk grund har inget värde för arbetgivarna. Vem tillvaratar människor med utvecklingsstörnings intressen idag? I valet gjorde ingen sig omaket att representera denna grupp i sammhället. De är medmänniskor som har den minsta möjligheten att själva kunna tillvarata sina intressen. De är helt beroende av vem som företräder dem. Det kanske är som R säger; jag kanske borde öppna korvkiosk. Det hann bli mörkt innan jag reste mig från köksbordet.

 

Lena Petersson

10 november 2006 19:28

Framtiden ser i sanning dyster ut.

http://blogg.passagen.se/ladyblac

 

Fru Fundersam

11 november 2006 20:17

Det är mycket som följer denna utveckling som du beskriver. Man kan skönja ointresse för innehåll i det mesta. Och överintresse för ekonomisk lönsamhet... Sorgligt! Borde debatteras mer på fler platser. Bra Tant Tagg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu firar vi jul igen, precis som alla andra år. Anders slaskade och jul braskar således i Världens Ände. Året rullar på. Snart är det slut och ett nytt kommer om en vecka.   På Tant Taggs biddlagbok finns vi alla, precis som i Kalle Anka på TV   Me...

  För den som vill veta vad en tant har för sig, rekomenderar jag att besöka Tant Taggs bilddagbok.   Kommentera gärna i bilddagboken! Du behöver inte vara inloggad för en kommentar. Somliga tycker att det är svårt att navigera och handskas med bildd...

  Rösta gärna i omröstningen!

  Jag tänker inte lägga ner bloggen. Men jag har skrivit den i snart två år. Hur uppskattad den än må vara, är det svårt att hålla stilen.   Därför blir det SÄNDNINGSUPPEHÅLL ett tag framöver.   Jag tänker återkomma. Men då ska bloggen ha en annan i...

  Allt upprepar sig. På ett mer eller mindre återkommande sätt. Allt går i cykler, liksom.   Politikerna i Världen Ände fattar återigen samma korkade beslut. Regeringen säger samma saker varje dag. Världspolitiken upprepar sig. Orättvisorna upprepar...