2006-10-05Igår slog Tant Tagg till på bussen. Eftermiddagsbussen från staden är alltid full av ungdomar i varierande ålder på väg hem till landet från skolan. Igår var det ganska fullsatt. Jag klämde mig ner bredvid en man i min egen ålder med min ryggsäck, kasse med vattengympakläder, plastpåse med skokartong och givetvis handväska som anstår sig en äkta Tant. Det var bara ett fåtal platser kvar i bussen, när en ung man kom ombord. Han frågade en flicka om han kunde sitta bredvid henne. Hon svarade inte. Han petade på henne och frågade. Hon reagerade inte. Han petade på henne en gång till. Hon varken reagerade eller svarade. Den unge mannen såg mycket besvärad ut och såg sig om efter andra lediga platser. Lite längre bak, snett över gången där jag satt, fanns en ledig plats bredvid en annan ung man. Han var i livligt samspråk med två unga damer som satt bakom honom. Som vanligt lekte ungdomarna med sina mobiler och mp3-spelare och var fullt upptagna med det. Den pojken som inte hade någon plats, frågade om det var ledigt. Inget svar. Han frågade en gång till. Ett otydbart mummel kom från den andre unge mannen, som kunde tolkas som ett negativt svar, eftersom den platslöse pojken såg förtvivlad ut och till sist gled ned på ett ledigt säte som han hittade. Mannen bredvid mig och jag tittade frågande på varandra. Vad handlede det här om? Mannen hade också sett hela händelsen från början och vi var överens om att det vi sett gör en arg, irriterad och ledsen. Jag tuggade på mitt mellanmål, jag är tvungen att få i mig på bussen före vattengympan och funderade ett slag. Så böjde jag mig fram och petade lite på armen på den unga mannen snett över gången. Han låtsades inte om mig heller, så jag petade lite till. Till sist tittade han på mig med troskyldiga blå ögon under en blond lugg. ”Varför fick den andra killen inte sitta bredvid dig när han frågade?”, sa jag. Pojken böjde sig framåt och visade en stor bag som stod på det innersta sätet och menade att den andra pojken inte skulle ha fått plats. Men hallå, tänkte jag, hur dum får man vara, men sa i stället: ”Men du får väl göra som jag, som tränger ihop mina pinaler på golvet och har en del i knät, tills det går av lite folk efter vägen. Sedan kan du bre ut dig. Så är det när man åker buss och den är full”. Efter det kunde jag inte låta bli att förklara att man inte behandlar varandra som luft. Jag frågade honom hur han tror att det känns att bli ignorerad på det sättet, först av flickan lite längre fram i bussen och sedan av honom. Det kunde pojken inte svara mig på, tyvärr. Jag bad att han skulle försöka tänka på att han själv kan vara i samma situation en annan gång. Det känns inte bra att vara utsatt. Man ska visa varandra vänlighet och respekt, även när man åker buss. Detta sa jag och lite till, allt medan den unga mannen stirrade på mig med sina ljusblå ögon och sa ”ja” hela tiden. ”Kärringjävel”, tänkte nog den unge mannen. ”Det skiter väl jag i”. ”Det var bra sagt” sa mannen bredvid mig.Jag blir förbannad när människor bemöter varandra illa. Speciellt när människor som är utsatta och som inte kan försvara sig blir dåligt bemötta. Jag har studerat mänskligt beteende på bussen i många år, inte minst ungdomars. Jag börjar bli rädd att vi i vår iver att uppfostra 80- och 90-talets barn så respektfullt och antiauktoritärt som möjligt där en av ledstjärnorna har varit integritet och självkänsla och respekt, har missat poängen att man också måste visa andra människor respekt. Resultatet har blivit unga människor som går in i vuxenvärlden med en självupptagenhet som gränsar till narcissism. Men jag säger inte att ungdomen var bättre förr.

 

Lena Petersson

6 oktober 2006 00:31

Jo, det är händelserikt att åka buss tillsammans med skolbarn- och ungdomar, jag påstår inte att det är lugnare i skolbussar på landet, men i stan är det många yngre och äldre som glömmer bort det där med att ha väskan i knät eller på golvet framför fötterna. Inte blir det bättre av gratistidningarna som ligger på sätet heller, det är jobbigt att behöva flytta undan dem och det värsta är när det regnar, att få paraplyet att inte snudda vid ryggsäcken och blöta ner innehållet. Tyvärr sitter jag inte stilla tills bussen har stannat längre, det är något med tempot i stadstrafiken tror jag, det verkar farligt att sitta stilla tills bussen har stannat eftersom dörrarna måste öppnas fort innan den går igen. Det jobbigaste är när man måste stå upp för det är fullt på bussen, folk förstår inte att balansen kanske inte är så jättebra och jag vill inte gärna smocka till någon med ryggsäcken. Mobiltelefonzomibes är ändå värst, sitter och snackar i telefonen och stirrar ut i luften och har portföljen eller väskan på sätet bredvid så att man skulle få stå och glo på dem för att de skulle vakna ur transen och fatta att man vill sitta någonstans, men oftast överlever man bussturen på något märkligt sätt. Även om man tillhör de udda som laddar värdekortet med tvåhundrakronor.

http://blogg.passagen.se/ladyblac

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu firar vi jul igen, precis som alla andra år. Anders slaskade och jul braskar således i Världens Ände. Året rullar på. Snart är det slut och ett nytt kommer om en vecka.   På Tant Taggs biddlagbok finns vi alla, precis som i Kalle Anka på TV   Me...

  För den som vill veta vad en tant har för sig, rekomenderar jag att besöka Tant Taggs bilddagbok.   Kommentera gärna i bilddagboken! Du behöver inte vara inloggad för en kommentar. Somliga tycker att det är svårt att navigera och handskas med bildd...

  Rösta gärna i omröstningen!

  Jag tänker inte lägga ner bloggen. Men jag har skrivit den i snart två år. Hur uppskattad den än må vara, är det svårt att hålla stilen.   Därför blir det SÄNDNINGSUPPEHÅLL ett tag framöver.   Jag tänker återkomma. Men då ska bloggen ha en annan i...

  Allt upprepar sig. På ett mer eller mindre återkommande sätt. Allt går i cykler, liksom.   Politikerna i Världen Ände fattar återigen samma korkade beslut. Regeringen säger samma saker varje dag. Världspolitiken upprepar sig. Orättvisorna upprepar...