Idag klippte R av sladden till mina spotlighters som lyser upp en vacker trädstam längst ner i trädgården. Han har utsett sig till kirskålens självutnämnde bekämpare nummer ett och ansåg att det var nödvändigt att köra gräsklipparen under trädet i halvmörkret för att decimera kirskålens chanser att utveckla sig. Där låg den seriekopplade sladden. R kom inångande och sa ilsket: ”Jag klippte av sladden till din trädgårdsbelysning.500 spänn åt helvete!”. Ja, vad skulle jag säga? Det var ett ju ett faktum. Genom min hjärna svepte då minnet av en julafton, då jag nygravid grät förtvivlat över att julgransbelysningen inte lyste i den färdigklädda granen. Maken sprang med eld i baken på 10 min blankt, ner till centrum och ett varuhus, i den mellansvenska stad där vi då bodde, och bönade och bad Abab-vakterna, som just höll på att låsa varuhuset, att få komma in och köpa en julgransbelysning, därför att hans gravida hustru stod hemma och grät därför att julgranen inte lyste. De var förstående och släppte in honom och julen var räddad hemma hos oss. När jag tänkte på hans hjältedåd, knep jag. Efter det att jag varit ute och plockat ihop resterna efter trädgårdsbelysningen sa jag: ”Jag önskar mig en ny trädgårdsbelysning i julklapp!”