Här får man förbereda sig på en påsk i sängen.

Det här var det värsta virus jag träffat på länge.

Det känns inte som ett.

Det känns som tre ovanpå varandra.

Förkylning är tyvärr ett understatement.

Det här kalasandet tar livet av mig.

Nu är det min tur att ha en elak förkylning.

Eller är det kanske rent av influensa?

Maken hostar och har feberfrossa!

Själv är jag inte tiptop.

Idag har vi ha två kalas att genomföra.

Här i Byn tycker folk om kalas.

Men jag ska i allfall samla i hop mig för att laga och äta middag med forumteatergruppen Drimb i eftermiddag och kväll.

Det är årsmöte.

Mat och umgänge är vår viktigaste verksamhet.

En modern syjunta för både män och kvinnor.

Vi funderar att ge ut en festkonceptsbok med mat från fjärran länder, drycker dukningar och lekar som gör festen lite extra trevlig.

Det är liksom det vi håller på med jämt.

Äta och leka.

Sedan förflyttar vi oss till en 50-årsfest och dansar hela natten till den kvinnliga discjockeyn Tant Ludd.

Det blir ett rejvparty i världsmusikens tecken.

Det här kan man ju inte avstå ifrån även om man inte är på topp?!

Eller hur?

Maken däremot ligger hemma mellan täckena och skakar av köld.

Helt frivilligt.

Jag har varit statist i en film idag.

Jodå, i näst största Samhället finns det filmateljéer.

Ibland kan man se oss locals i en och annan film.

Dotterns gamla fröken hade till och med en replik i Carambole.

Nu är det de sista inspelningsdagarna av LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd.

Till julen 2008 blir det premiär på filmen.

Jag skulle vara en tant bland andra tanter, farbröder barn och ungdomar som roade sig på Vallebydagen.

Valleby är staden där allt utspelar sig.

Precis som i 2006 års adventskalender bygger filmen på Martin Widmarks böcker om LasseMajas Detektivbyrå.

Torget i Valleby har byggts upp under bar himmel.

En hel liten stad, faktiskt.

Sakerna i skyltfönstren kring torget är äkta.

Till och med kakorna och tårtorna i fönstret till Café Marsan är oförfalskade. Det är nästan som på riktigt.

Filmen har samma typ av scenografi och kostym som avsnitten i adventskalendern.

Den speglar en slags o-tid som varken är 40-tal, 50-tal, 60-tal eller 70-tal.

Husen i Valleby har en slags neofascistisk arkitektur, ungefär som i det forna Östtyskland.

Eller varför inte kulturhuset i Haapsalu?

Kostym och smink är mycket roligt och fantasifullt.

Det är mycket huvudbonader på sniskan, mustascher och fantasifulla frissyrer.Till exempel en tant i moonboots, lila hår och en slags fluffig angorabasker som ser ut som en maräng, nerzpäls och med lila pudel.

Ja, det är faktiskt en lila pudel.

Infärgad.

Själv fick jag spela mig själv.

Jag behövde ingen scenkostym.

Jag passade in i filmens scenografi och kostym med mina civila kläder som jag kom i till filminspelningen den dagen. Till och med mina glasögon var helt de rätta.

Jag hade hatt, en kappa med falsk persiankrage, inköpt på Myrorna i Norrköping, svarta tjocka stumpor, svart och vit yllehalsduk från 60-talet, som egentligen är Makens, och mockakängor med dragkedja.

En äkta Vallebytant, alltså.

Inte heller fick jag någon rolig frisyr, mitt hår som är väldigt kort, dolde sig under det som Dottern kallar kulturtantshatten.

Men röda äppelkinder, puder och rött läppstift fick jag.

Och regi.

Vi statister fick bo i en gammal militärförläggning, som blev vårt hem under dagen.

Vänta

Vänta

Är statistens tålmodiga uppgift.

Vänta fick vi också göra utomhus i regent på torget i Valleby, när Stora Lampan, som gjorde dagsljus denna så gråmulna dag i Världens Ände, gick sönder.

Närmare två timmar.

Skådespelaren Thomas Norström, som spelar polismästaren, hejade på oss och gav oss uppmuntran och glada tillrop för att vi skulle hålla modet uppe och för att vi var så tålmodiga.

Jag och de andra tre Vallebytanterna, som jag skulle vara med, hade ont i våra artrosknän.

Men kul var det!

En rolig dag med glada barn, trevliga tanter och farbröder och intresserade ungdomar!

Prat och umgänge är rätt när man ska vänta mycket!

Nu tänker jag slå mig på statistbanan.

En äkta tant är eftertraktad i filmvärden.      

För ett år sedan berättade jag om Klas, katten alltså, och den förhatliga ryktborsten Slicka Egendomligt nog presenterade jag detta tortyredskap idag för  Sören Katt, på årsdagen av ovanstående händelse.

Sören är något knasigare än sin föregångare.

Vildare i allfall.

En katt som slänger sig mellan grenarna i trädkronorna och tror han är ekorre, bryr sig knappast om sådana bagateller som en ryktborste.

Han märkte den inte ens.

Han var bara intresserad av att ta sig in i städskåpet och göra processen kort med toalettpappersrullarna.

Grågässen kacklar

Pojkarna har tagit fram fotbollen

Jag har börjat vårbruket.

Idag har jag skruvat ihop en drivbänk.

Inte kunde jag låta bli att så lite i den.

Kanske skulle den stått och värmts upp lite innan sådd.

Nu är det mycket i görningen.

I dagens Lokalblaska kunde man läsa Dagens fråga, där fem slumpmässigt utvalda, avfotograferade och citerade medborgare i Världens Ände får uttala sig i intressanta spörsmål.

Dagen fråga var

Är det kul att vara tjej?

Ja det var väl apropå att det var Internationella Kvinnodagen i lördags.

Förra året blev jag påhoppad av en journalist och en fotograf (förresten han som vann Årets Bild 2008, som jag skrev om i går) utanför det fula biblioteket i Ankdammen.

Då fick jag frågan:

Vem vill du fira på Internationella Kvinnodagen?

Eftersom jag inte fattade att jag skulle framhålla en särskild kvinna som typ min mamma eller mormor eller Kata Dahlström eller Indira Gandhi, Moder Theresa eller något sådant, svarade jag dumt och självklart:

- Alla kvinnor, förståss

På dagens Dagens fråga svarade en barnteaterkvinna i Ankdammen som börjar närma sig 60+ så här:

 - Jag är inte tjej, jag är tant. Och det är kul att vara tant. Man får en frihet när man blir äldre. Man har allt att vinna och inget att förlora.

Bra talat, tycker jag!

Från Världens Ände kommer frilansfotografen Karl Melander.

Han vann det prestigefyllda priset Årets Bild 2008 (det är bild 20 i bildspelet som du ska hålla utkik efter).

Han har vunnit med en bild på en etanolfabrik i Brasilien.

Bilden har bara frågor.

Inga svar.

Den svenska regeringen med Andreas Carlgren i spetsen har inbillat landets medborgare att lösningen på problemen är etanol - här hos oss.

Vi köper etanolbilar som aldrig förr.

Vi köper oss fria.

Trots detta dyker allt fler rapporter upp som påvisar att etanol är ett bedrägligt sätt att tro att man agerar mot den globala uppvärmingen.

Tvärt om.

Man ökar klyftorna mellan fattiga och rika länder.

Man förlägger miljöhoten någon annanstans än på vår lilla fläck på jorden.

I Haaplslo i Estland åker SL:s utdömda dieselbussar omkring och spyr ut avgaser.

Hur har de kommit från SL till Haapsalo?

Sålda, antagligen.

Och ett fattigt land har inget val än att köpa begagnat

Eller tillverka etanol och sälja till den rika världen, istället för att odla mat.

Omoral är vad det är.

Årets Bild 2008 är värd mer än bara bildens tekniska och konstnärliga kvalitet. Den är också värd en tanke och ett ställningstagande.