Jag läste i gårdagens pappersupplaga av DN om en pojke som mobbats i sin skola i Världens Ände. 

I byskolan hade han en längre tid blivit slagen, skrattad åt, förlöjligad, hotad verbalt och fysiskt och allmänt förnedrad av sina skolkamrater. Tillslut ville pojken inte gå till skolan.

Skolan, som arbetade utifrån den s.k "Farstamodellen" krävde att pojken skulle gå till skolan i allfall. Han fick till och med skriva på ett kontrakt där han förband sig att gå till skolan, trots mobbningen.  

Andra åtgärder var att han skulle hålla sig i närheten av en vuxen på rasterna och att han skulle säga till lärarna om någon slog honom. Samt fick lov att ha mobiltelefon, så att han kunde ringa till sin mamma när han ville. 

Tillslut ville pojken inte leva längre.

Då förbjöd hans mamma honom att gå till skolan.

Hon såg också till att han fick byta till en annan och större skola.

Mamman anmälde Barn- och utbildningsförvaltningen för Barnombudsmannen (Bo). 

Bo menade att skolan brustit i sitt handhavande av fallet. De ansåg att skolan lagt över ansvaret för mobbningen på pojken, bland annat genom att förbinda honom med ett kontrakt att gå till skolan.

Det är en kränkande handling.

Barn- och utbildningsförvaltningen blev dömda att betala en relativt kännbar summa pengar i skadestånd. Men Barn- och utbildningsförvaltningen anser att de gjort vad de kunnat för att förhindra mobbningen och överklagar domen till Tingsrätten. 

Vad kan man äga om detta? 

Personligen anser jag att det är fegt och skamligt av vuxenvärlden att skylla ifrån sig och inte vilja rätta sig efter kritiken från Bo.

Jag menar att här brister det i empati.

Skolan har inte heller tagit pojkens perspektiv.

Det är kränkande att skriva kontrakt om att gå till skolan. Det är även oerhört fantasilöst att begära av ett mobbat barn att han också ska agera angivare. 

Här kan man verkligen tala om makt och ickemakt. 

Vilken vuxen, en lärare till exempel, skulle acceptera att skriva kontrakt med sin rektor om att gå till arbetet och inte sjukskriva sig, hur uselt man än mår, av att man blir illa behandlad, eller till och med slagen, av sina arbetskamrater?  Sedan ska han eller hon också ta sitt ansvar och skvallra på sina kollegor, när man redan är i underläge.

Nej, ingen!  

Det hjälper inte att försvara sig med att man använt ett arbetssätt eller en vedertagen modell för att förhindra mobbningen.

Det måste väl ändå vara resultatet som räknas? 

Skäms på er i Barn- och utbildningsförvaltningen i Världens Ände!

Det här är pinsamt!                                

Idag går alltså pojken i en annan skola.

Där är han inte mobbad.

Även barn har rätt till upprättelse. 

Vårbruket fortskrider.

På kvällarna är det ljust.

Alla fåglar som bor i trädgården och i skogen har fnatt och drillar som galningar till och med i skymningen.

Nu ska det byggas bo.

Sören Katt och Singoalla brottas och jagar varandra.

Sören är ganska ihärdig.

Singoalla blir lite trött på honom emellanåt.

Då tittar han sig noga efter Sören när han går ut från sitt hus. Han vill slippa att  ha sin ständige förföljare efter sig, när han drar iväg.

En katt vill vara i ensamhet när de drar ut på vandring.

Men det fattar inte Sören Katt, som fortfarande är liten och dum.

Men ofta kan Singoalla inte låta bli Sören.

Som härommorgonen när jag som vanligt försökte bli av med dom båda när de vill följa med till bussen. Det är svårt att skaka av sig en galopperande katt och annan kisse som travar efter.

Sören först och Singoalla sedan.

De liknar Helan och Halvan.

Två likadana med samma färg, i en smalare och en tjockare variant.

 Idag ska fröna sås i drivbänkar och pallkragar.

Nu börjar det på riktigt!