Nu är han begravd.

Klas, katten alltså.

Han är begravd i en kyrkogård i trädgården bredvid sin bror och några marsvin och kaniner.

Vi fällde många tårar vid hans grav.

- Du har varit en bra katt, sa vi

- Du har varit så speciell, sa vi

- Du har så mjuk päls, sa jag och pussade kisse

- Jag har aldrig älskat något djur så mycket som dig, sa Maken.

Så svepte vi in honom i ett gammalt badlakan tillsammans med några körsbärsgrenar från hans favoritträd. La honom i graven och skottade igen.

Ovanpå graven la Maken den största stenen vi hade. Sedan kom maken med ännu en stor, men röd sten.

- Räven ska inte få en chans att gräva upp dig.

Sedan åkte vi till Det Närmsta  Samhället och åt begravningsmiddag på pizzerian.

Det var en sorglig kväll, men precis som när människor dött och blivit begravda så känns det lättare efteråt

Astrakanerna brådmognar i växthusklimatet. Världens Ände är fuktvarmt. Trastarna pickar på äpplena även när de sitter kvar på trädet. De flesta  äpplen har ramlat av det sista dygnet. De som inte rönnbärsmalen gett sig på sätter trastarna i sig med god aptit.

Jag måste rädda det som går att rädda.

Ja, så var det.

Ett kattliv till en annan värld.

Klas, katten alltså, finns inte mer.

Det är sorgligt. En kattvän som till sist dog i min famn ute i trädgården.

Idag var Klas sämre. Han lyssnade inte till sitt namn. Han sökte sig allra längst in i gömslena. Han ville inte veta av några människor. Han hade ingen önskan att gå ut. Så jag förstod att nu skulle det inte gå längre.

Jag började umgås med tanken på att det var dags att avliva honom. Det här skulle inte vända. Det här var inget meningsfullt kattliv. Maken hade tänkt samma sak. Men jag önskade att han skulle få dö här hemma ändå.

Försynen såg till att han fick det. Jag bar ut honom i trädgården. Sedan gick det inte längre.