Fästingarna är här, skrev jag ju. Ska sanningen fram har de varit här i några månader. Men det är först nu som de märks. Klas, katten alltså har ju haft några fästingar någon gång ända sedan i mars.

Statistiskt sett borde jag ha haft borelia för länge sedan. TBE har vi inte här i Världens Ände. I allafall inte några kända fall. Men det ljushuvud som drog hit rådjuren och släppte ut dem från hägnen, har kanske också bäddat för att även vi ska få ha TBE smittade fästingar så småningom.

Själv har jag för länge sedan bestämt mig för att inte bekymra mig för fästingar. Annars skulle jag få framleva fem månader per år iförd ljusa långbyxor instoppade i långskaftade gummistövlar 24 timmar per dygn samt undersöka kroppen varje dag. Det står jag nog inte ut med. Jag kör barbent. Och går i högt gräs utan ångest.

Man måste ha en smått fatalistisk inställning till livet om man ska bo i Världens Ände överhuvudtaget, inte bara när det gäller fästingar.

Det gäller att se det som en sport att kunna plocka fästingar utan fästingplockare.

I sista numret av SKTFtidningen kan man läsa första intervjun med den utskällde och hotade socialchefen i Vetlanda, Ola Götesson, efter SVT:s Uppdrag granskning där man hade gjort ett reportage om "fallet Louise", som upprört inte bara Vetlandabor utan hela Sverige.

Ja, det var verkligen förskräckligt. Det tyckte Ola Götesson också, när han såg programmet. Chefen för familjesektionen avgick, men inte Ola Götesson. Han har däremot stigit åt sidan och har för närvarande andra arbetsuppgifter. Mediadrevet har gått, familjen har blivit hotad och Vetlandaborna har krävt hans avgång. Själv säger han att hans roll som förvaltningschef inte har varit att handha och sköta  enskilda ärenden, utan att vara chef över 1300 anställda, även om han som chef tar på sig det yttersta ansvaret. Då har man en annan roll, menar han.

Nu efterlyser han en samhällsdebatt om rättsskydd för de som arbetar inom socialtjänsten. Åtgärder när man fattar fel beslut ska inte vara godtyckliga och oförutsägbara. Så säger han:

- Inom socialtjänsten handlar det om att utifrån den kompetens man har göra bedömningar. Det måste finnas en trygghet. Om man som anställd utgår ifrån att ha fattat rätt beslut och det i efterhand visar sig vara fel, får det inte resultera i att någon måste sluta. Då tror jag det leder till att folk inte vill jobba i socialtjänsten. Vi har gjort fel och vi har vidtagit åtgärder för att det inte ska inträffa igen i framtiden. Vad kan vi göra mer?

Förvisso är detta svåra etiska frågor; Å ena sidan behövs det rättsäkerhet för att utsatta ska kunna få skydd och stöd från samhället. De ska kunna lita på att de kan göra riktiga och säkra bedömningar i socialtjänsten. Å andra sidan måste de som gör de här bedömningarna i socialtjänsten också ha rättsäkerhet, för att de är inte mer än människor som kan göra felaktiga bedömningar, beroende på omständigheter som de kanske inte kan känna till eller påverka. Dessutom ligger det något i vad Ola Götesson om att de har gjort fel bedömningar när det det gäller "fallet Louise" på familjesektionen i Vetlanda och kan i efterhand inte göra mer än att försöka förhindra att det inte händer igen.

I Uppdrag granskning hade artikeln mera uppfattats som om Ola Götesson försökt skylla ifrån sig. I SKTFtidningen, ett befogat inlägg i en yrkesdebatt. Allt beror på vems perspektiv man tar.

I samma tidning läser jag vidare att drygt två tredjedelar av socialsekreterarna som arbetar med ärenden som rör barn och unga har högst tre års arbetslivserfarenhet. När det gäller arbetslivserfarenhet inom det egna området har 40 % tre års erfarenhet eller mindre. Många saknar också vidareutbildning. Det är Socialstyrelsen som gjort kartläggningen.

Det är kanske inte en slump att denna artikel är införd i samma tidning som artikeln om Vetlandas socialchef efter händelsen om "fallet Louise". I artikeln kan man läsa vidare att många unga socialsekreterare bränner ut sig tidigt, eftersom det är ett krävande och svårt arbete att jobba med myndighetsutövning med utsatta barn och familjer i kris. De som är sämst utbildade och har minst arbetslivserfarenhet arbetar med de mest komplicerade och sammansatta arbetsuppgifterna.

Jag kan direkt  jämföra arbete med omsorg om personer med psykisk utvecklingsstörning, personer med autism eller personer med demenssjukdomar. Där arbetar också ofta den personal som har minst erfarenhet av yrket, och ibland saknar de också utbildning, med de mest komplicerade och sammansatta arbetsuppgifterna. Hur kommer detta sig?

Som jag ser det är det ett långt mer komplicerat problem att åtgärda en att avsätta några chefer, även om jag är förespråkare för att chefer ska ta personligt ansvar. Här hjälper nog inga syndabockar. Jag ser det som ett systemfel i själva organisationen, där cheferna själva är brickor i ett organisationsspel som inte fungerar längre. Det har med människosyn och värdegrund, ekonomi och budget att göra. Men också med effektivitet, tidsbrist, resursbrist och kunskapsutarmning att göra. Men för Janne Josefsson och Uppdrag granskning, som delat upp världen i ond och god, skulle få det svårt att göra ett enkelt och lättförståeligt program utifrån denna komplicerade bakgrund. Om de ens har förmågan att göra denna reflektion. Den gör sig kanske inte riktigt lika bra som program Jag väntar och ser om det kommer något.

350 000 av Sveriges befolkning har det. Eller 4 % av männen eller 1 % av kvinnorna. Enligt Wiklipedia har ända upp till 8 % av männen det. Enligt susning.nu är det 10 % män som har det. Det är alltså de som inte kan bli lokförare och de som med svårighet kan läsa min blogg i grön vårkostym. Jag pratar alltså om de som är färgblinda. Det finns många sorters färgblindhet. T.ex röd-grön-färgblindhet som vännen Släktforskaren lider av. När bloggen bytte kläder för en tid sedan påpekade vännen Tidningsmannen att svart-vitt alltid håller i alla väder. Bloggaren Filifjonkan tillhör också de där 350 000 människorna med s.k defekt färgseende. Sedan  undrade  Lady Black  härförledes om det inte fanns någon annan gul färg som syntes bättre.

Färgblindhet skulle kanske kunna härledas till gruppen dolda funktionshinder. De färgblinda har t.o.m en egen webbsida Färgblind

Eftersom jag arbetar med funktionshindrade beslutar jag härmed att tillgänglighetsanpassa min blogg.