En gång till har någon skjutit vilt omkring sig i en skola i U.S.A Den här gången var det på ett universitet i Virginia. Den här gången var det en sydkoreansk student som sköt vilt omkring sig med två vapen. Över 30 studenter och lärare dog. Många skadades. Det är klart att man undrar hur sådant här är möjligt. Min första tanke är att nu måste U.S.A ta itu med vapenlagarna. Idag hör jag på kvällsnyheterna att visst finns det röster i U.S.A som säger samma sak; det måste bli en skärpning av vapenlagarna. Men också andra röster som säger tvärt om. Mera vapen: Lärare och personal i skolorna måste kunna beväpna sig för att skydda sig och eleverna. Hur det kan vara möjligt att ens tänka så?

I dagens lokalblaska kan man läsa om den senaste delen i historien "Bygga bostäder med havsutsikt invid kyrkogården". Borgmästarinnan i Världens Ände har talat sig varm för att bygga bostäder strax norr om Ankdammen invid havet. Attraktiva bostäder vill man ha i Världens Ände för att locka hit intet ont anande människor från Stora Världen. Det är bara det att bostäderna skulle ligga mellan en gigantisk kyrkogård och havet. Människorna i Ankdammen blev upprörda. Ja, det var väl att beskriva det hela med ett understatement. Allmänheten skrev insändare. Kyrkorådet skrev insändare. Kyrkogårdsarbetarna skrev insändare. Lokaltidningarna gjorde det ena gripande reportaget efter det andra om människor som kände sig kränkta av att det skulle byggas bostäder invid gravarna. Gemensamt för alla upprörda röster var att kyrkogårdens placering var avsiktlig, med tanke på närheten till stranden och havet. Här skulle stillheten, ron, tanken, meditationen och friden få råda. Alla som någon gång stirrat ut mot en obruten horisont och ett öppet hav vet väl att man då bli lugn till sinnes. En del av människorna visste till och med att några av deras döda velat bli begravda just på denna kyrkogård därför att den låg vid stranden. Kyrkogården borde få fortsätta att vara den stilla plats så som den var tänkt att få vara.

I dagens blaska läser jaga att byggfiram som blivit erbjuden tomterna inte vill bygga där. Redan förra året när de blev anvisade platsen blev de fundersamma. De tyckte inte det var någon bra plats och skrev till biskopen om det. Nu drar de sig ur och påminner Borgmästarinnan om att att de har sedan tidigare föreslagit att bygga 45-50 bostäder på annan tomtmark i ett mycket trevligt område, dock inte med havsutsikt.

End of story, kan man hoppas.

Men tanten i mig kan inte låta bli att undra vad det är för spel som pågår i kulisserna i Ankdammens korridorer. Om byggföretaget inte var så pigga på att störa gravfriden vid havet redan när idén dök upp, men själva hade andra förslag till var man kan bygga på ett trevligt ställe, varför dumpades  förslaget då? I Ankdammen har man fått pippi på att alla bostäder ska byggas med havsutsikt i tron att det ska bli attraktivare att flytta till Världens Ände. De som tvångsförflyttas tillsammans med de statliga verk, som kom som ersättning för militärnedläggningarna, som gjorde medborgarna i Världens Ände arbetslösa, de måste ju ha någonstans att bo. De kan ju knappast erbjudas betongbunkrarna i Ankdammens utkanter.

Jominsann. Jag sa att det är hårt att vara katt.

Klas har hållit sig inne sedan i lördagskväll och har  i princip sovit sedan dess. Det skrev jag om igår. Först nu i kväll gick han ut med svansen mellan benen och kom in igen fortare än kvickt. Sanningen är den att han antagligen råkade på att få spö i lördags kväll. Det var inte bara skällande, lösspringande hundar och skrikande, hoppande barn i Byn. Det var två inkräktare också. En granne med både katt och hund berättade idag, att det inte bara varit hundliv i Byn i lördags, det hade varit kattslagsmål också. Inte underligt att det därför låg en främmande katt framför vårt hus i söndags morse, lojt utsträckt så som om han ägde hela världen. Ett plus ett är två.

Ikväll sitter den stackars gamlingen i fastufönstret och tittar längtansfullt på, när en av underhuggarna sköter bevakningen och avhysningen av främmande inkräktare på deras område.

Det här kan bli riktigt spännande. Jag menar den obesvarade frågan när svensken började äta spagetti med köttfärssås. Någon skrev en kommentar till mitt förra inlägg om detta mysterium och berättade att hon/han fått laga spagetti och köttfärssås eller spagetti bolognese, som de också sa, i skolköket i en vanlig kommunal Stockholmsskola. Det borde ha varit någon gång i slutet av 50-talet med ledning av när denna person är född.

Nu gör jag en omröstning om spagetti och köttfärssås. Eller snarare en undersökning. Vi får se hur det går. Vidare vetenskaplig lär den ju inte bli i allafall.

I helgen har nu konferenshallen i Ankdammen invigts under pompa och ståt. Band har klippts, tal har talats, skålar har utbringats, Carola har sjungit, folket har jublat och det f.d kommunalrådet, som lät bygga ett monument över sin egen förträfflighet, är nöjd och belåten.

Länge leve Världens Ände!

Under gårdagens pastamiddag med vännen och släktforskaren K började vi alla minnas när spagettin blev modern. Det började med att vi pratade om att ingen vet vad äggpanta är för något numera. Frågar man i affären efter äggplanta, så ser de ut som fågelholkar. Vet någon vad senapskål är för någon då? När de mystiska svartlila frukterna var exotiska i grönsaksdiskarna hette det äggplanta, nu heter det aubergin och är vardagsmat på de svenska tallrikarna. Knivigare är det väl med senapskålen. Det svenska namnet på ruccola är senapskål. Ruccola har faktiskt gått att odla i Sverige långt innan det blev modernt och chict med ruccola, men då stod det senapskål på fröpåsarna. "Ingen vet väl att det heter spagetti heller", sa K, " nu heter allt pasta". Så kom vi in på spagetti-diskussionen.

Spagetti var en revolution när den hamnade på tallrikarna i stället för u-makaronerna när vi 50-talister var små. "Oboy, va gott", sa vi. Men när dök den obligatoriska köttfärssåsen upp? Den som nu har blivit svensk husmanskost tillsammans med pizza, kebab och hamburgare. Vi försökte minnas, men mindes inte. Däremot gick det att minnas att i början av köttfärssåsens historia i Sverige, så reddes den av. Ungefär som bechamélsås med köttfärs och tomatpuré i. När denna moderna maträtt nådde skolbespisningarna var den tillagad på det viset. Min svärmor gjorde köttfärssås på det sättet. För henne  som varit kokamor och bondmora hela livet, var köttfärssås något minst sagt egendomligt. En annan variant på detta, var att alla mina arbetskamrater under 80-talet hällde i minst tre deciliter vispgrädde i köttfärssåsen; "för att det blir godare då". Möjligen en kvarleva från bechamélsåsen tid. Så för att utreda när köttfärssåsen blev modern ihop med spagetti, tog jag fram min antika Rutiga Kokboken från ICA-förlaget, tryckt 1950. Nejdå, ingen köttfärssås där heller. Däremot moderna spagettirätter med tomatsås gjord på buljong och tomatpuré med redning av mjöl och smör, köttbullar med samma tomatsås och skinksås med purjolök. Nästa antika kokbok, en lärobok i matlagning från 1948, hade inte ens spagetti med. Däremot  fläskhare och grynkorv.

Frågan är obesvarad.

Livet är fyllt av mysterier.

När började svensken äta köttfärssås till spagettin?

Idag har fotvandrarna, maken och vännen och släktforskaren K, med projektet "Gå runt Världens Ände" gått en ny delsträcka igen. Eftersom jag hade cycklat i motvind så in i baljan många gånger i veckan som gått, ville jag inte gå med. Jag lovade laga middag. Under tiden planterade jag penseér. När de kom tillbaka var de förgrymmade över att inte fått gå de första kilometrarna. De hade bllivit stoppade av militären! Här skulle det minsann bli skjutövning av. De skulle skjuta skarpt t.o.m Herrarna hade svårt att acceptera faktum. Militärmännen var benhårda och upplyste om skyltining och annonsering i lokaltidningarna. Det hade förstås inte herrarna sett. Nu för tiden när man inte ser skymten av en kammoflagemålad valp eller en kammoflagegrön yngling med hjälm i Världens Ände, och militärmakten har lämnat oss ensamma att försvara oss mot fienden, är skjutövningar något som man har glömt bort att de existerar, än mindre att man ska kolla skjutvarningarna i  tidningarna. Ja, herrarna hade ju inget val, än att börja gå några kilometer längre fram. Militärerna gick inte att övertalas, den här gången.

Så efter maten, senare på eftermiddagen, körde de tillbaka, nu i sällskap av mig, och gick de kilometrar som fattades. Det var ju bra, så de gick sträckan som fattades på samma dag . Projektet måste gemomföras helt korrekt och kronologiskt. I allafall så kronologiskt det går. Så det så.

Det var vackert längs stranden, ska tilläggas. Konstigt nog inte kallt. Havet som alltid gör stranden kall på våren.

Klas, katten alltså har sovit sedan i går kväll. Han vaknade till för en stund sedan, då maken och jag bänkade oss framför tv:n. Han har bytt sovplatser några gånger. Först vältrade han sig med oss i duntäckena i natt. I morse smet han fort som tusan in i stora garderoben, vid första bästa tillfälle, och kröp längst in i ett smalt utrymme på en hylla och la sig för att sova på julgransmattan. Någon gång under dagen förflyttade han sig till dotterns säng. Där låg han tills nyss. Det är hårt att vara katt om våren. I förrgår körde han ett helt dagspass utomhus. Något vårrusig, kanske. Det är hårt att vara katt överhuvudtaget. Igår gick han ut när dammsugaren åkte fram. Klas har aldrig lärt sig att uppskatta dammsugaren. Sedan höll han sig borta resten av dagen. Mot kvällen var det ett himla liv i Byn. Ungar på studsmatta och skällande lösspringande hundar. Hundar har Klas heller aldrig lärt sig uppskatta. Han höll sig även borta resten av kvällen. Sent kom han hem, lagom till läggdags.