När jag var liten spelade den enda radiokanalen stilla sorgemusik hela dagen när det var långfredag. Det var nästan som när Drottning Louise dog. Då visste alla att något hemskt hade hänt i landet redan innan det officiella tillkännagivandet från hovet kom. Det var ju inte långfredag och det spelades stilla sorgemusik i radion. På långfredagarna masade sig dagen fram och tog aldrig slut. Godiset fick vänta tills man fick sina påskägg på påskafton. Barnen fick inte gå hem till varandra och leka. Vi skulle lida lite som Jesus på korset, innan glädjen släpptes lös med sockerdricka och snask. En påsk drack jag Trocadero så jag kräktes. Nej långfredagen var en enda lång sysslolös pina. Ända fram till slutet av 60-talet fick inte affärer och kiosker hålla öppet på långfredagen. Då fick folk minsann se till att dom köpte den salta sillen, redan på skärtorsdagen. Någon kvällstidning i kiosken var det inte att tänka på. Annat är det nu för tiden. I Samhället kunde jag shoppa tvättmedel som jag glömt att köpa, precis som det vore en vanlig söndag. Dessutom hittade jag mozarellaostar och påskliljor, som sommargäster och andra hitåkta påskfirare handlat slut på i butiken i Ankdammen i går.Ur led är nog tiden.Långfredagen finns inte längre.